Alla inlägg den 11 augusti 2009

Av Gitte - 11 augusti 2009 20:30

Även om det kanske inte märktes i förra inlägget precis. Skall jag förklara hur minnet poppade upp kanske... har varit inställd med min son på rättegång idag. Han skulle vittna. Jag har vetat om tiden ett par veckor men jag har inte sagt något till honom förräns häromdagen, tyckte att det var onödigt att han skulle oroa sig i förtid, och jag ville också minimera hans möjlighet att ta upp eventuella kontakter med människor runtomkring misshandeln eller tvärtom. Därför var det bättre att han inte visste. Så igår började han samla sig rejält på eftermiddagen och började ställa frågor, hur ser det ut, vad händer, hur går det till?


Imorse kom han upp tidigare än vanligt, och var rejält blek. Han hade inte sovit mycket inatt. Det var märkbart obehagligt, men han tänkte göra det han skulle. Tydligen är det dessutom en samhällelig plikt man har att närvara vid rättegång när man skall vittna om man så bara är 12. Han var spänd hela vägen in. Och äntligen kommer vi till tingsrätten. Då han hoppas på kryckor så fick jag ställa bilen lite fel, gå med honom in, och leta upp vittnesstödet och fick in honom i deras rum innan jag gick ut och parkerade bilen. På vägen in dit, mötte vi bägge grupperna, åtalad och målsäganden. Och vi, min son och jag, var nog bägge ganska så övertygade om att det min son har uppgett i polisförhören inte var något som gillades riktigt av någon sida. Det är sällan ens fel om två träter håller i den här historien om man säger så. Nåja.

Jag parkerar bilen, går in och får mig en kopp kaffe av vittnesstödet. Riktigt trevligt. Jag får även lite broschyrer om brottsofferjouren (BOJ). Kanske är något att gå med i ärligt talat. Åtminstone när mitt uppdrag i kommunen är slut. Verkar vara lite lagom. Får se, men som sagt, vi blir till sist uppkallade i högtalarna.


Vi kommer in i rättegångssalen. Och får frågan om vi är vi, och det är vi ju tveklöst. Vi får sätta oss. Då hör vi att:

-I målet har vi nu kommit fram till att förhöret med XXX utgår. Har ni några anspråk på omkostnader? Annars är ni klara för idag.


Men hallå. Jag pratade med tingsrätten häromdagen; måste barn verkligen vittna om man som målsman motsätter sig? Jag ville ha valmöjligheten, inte för att jag tror att jag hade använt mig om det. Men MÖJLIGHETEN att själv få välja att göra det rätta, i samförstånd med barnet som skall utsättas mitt i salen, mellan målsäganden och åtalad. Dvs, personen som faktiskt i sista ändan är den som utsätts för eventuella obehag som det kan ge att vittna i en våldssituation. Och jag hade inget val. Man kunde inte ens nöja sig med att använda sig av polisförhöret utan han skulle få ge samma version i rätten, trots att han bara är ett barn. Och nu var vi här. Och nu fick vi åka hem, efter att de enbart sett hur vi såg ut. Det kändes snopet. Varför kunde man inte ringt oss så fort det här beslutet framkom? Ingen hade heller ens försökt att ringa hem. Hade vi vetat hade sonen kunnat sova lugnt natten dessförinnan.


Så, jag kan utan att överdriva säga att jag var något irriterad där jag satt i bilen hem. Sådär gör man inte mot barn. Och ändå, pojkarna som befann sig i rättegångssalen var inte mycket mer än barn de heller, åtminstone hade de inte fyllt myndiga någon utav dem, även om det var lite äldre. Hur kan barn bli så aggressiva, kom tanken över mig.

Sen kom minnet om min egen uppväxt och tonårsperid. Jag undrade inte längre. Det var nog samma aggression som idag, trots att den handlade om helt andra saker. Heder. Tjuvheder. Eller för att man retade sig på någon? Eller för att det var skoj? Vi lärde oss dock tidigt vad man gör på mammas gata och vad man inte gör. Man trampar inte på någon som ligger, bland annat. Man slår inte dem som är mindre än sig själv. Och liknande. Och det var inte tillhyggen på samma sätt som idag, som gällde då. Våld förr var rått. Men dagens våld är ännu råare.  Och allra mest fruktar jag det oprovocerade våldet. Eller våldet som man utsätter personer för på grund av någon tillhörighet. Något som ibland inte ens syns. Det behöver inte ens vara sant, det räcker så väl med att någon får för sig att det är sant. Det skrämmer mig oerhört mycket!


Idag är jag by the way pacifist!

ANNONS
Av Gitte - 11 augusti 2009 16:51

-Jag slåss inte. Jag vägrar slåss. Jag tänker leva efter mitt ideal.

Han satt bredvid mig i taxin, på väg hem, på väg bort från mig själv. Tårarna rann ner för hans kinder.

-Jag ville bara inte slåss.

Hans ögon var igensvullna. Igensvullna av gammal fylla, gråt och rivmärken. Han såg ut som om han hade varit i slagsmål med en katt, ungefär. Eller en uggla. Kan en uggla mosa halva ansiktet till revor som mest påminner om fåror i nymalt köttfärs eller som fårorna i en nyplöjd åker?

-Varför blev det så?

Jag valde att inte svara. Jag såg åt andra hållet och låtsades att han inte fanns. Hade inget medlidande att ge ändå. Inget ömk. Inte ett tröstande ord ens. Jag hade nog med mig själv.


Kvällen hade börjat hyggligt. Det var egentligen jag som hade ett ärende till min gamla hemstad som jag tillfälligt flyttat ifrån. Och bara för sakens skull så kunde jag lika gärna stanna kvar. Sovplats var inga bekymmer. Och min syster hade talat så väl om det nya nattcafét. Klart att jag skulle spana in det, eller hur? Och när jag skulle iväg, så ville kamraten hänga med. Bästisen. Mitt allt, världens bästa kamrat, världens bästa sagoläsare, världens bästa skrattare, världens snällaste, världens-bästa-vän, helt enkelt. Klart han skulle med. Plats fanns till honom med. Och fulla skulle vi bli. Hejja hejja friskt humör, det här blir susen hur vi än gör!


Nattcafeet i den ödelagda turisstaden visade sig bestå av ett före detta fik. Öset fick en jukebox rodda ihop. Ja, ja. Folk var det ju gott om stundtals.

Trots bristande innehav av alkoholrättigheter så uppvisade varenda tonåring på platsen en påtaglig fylla. Inklusive jag själv. Det var lite pinsamt, kände mig nästan överårig, 17 år och allt. De flesta var nog kring 14-15, och sen var det en och annan bortlupen befolkning från en och annan raggarbil som hade tröttnat på att cruisa runt på stan efter ingenting. Det blev många "tjing", "tjingeling" och "länge sedan sist". Jag kände igen de flesta sedan tidigare. Stan var inte större än så. Jag såg mig lite nervöst över axeln, min flykt från hemstaden hade ett spöke eller två. Och gamla lik passar sig bäst i garderoben, dem hoppades jag inte väcka upp. Men what the heck, där jag är, är festen, så vaddå?


-Kom, kom, kom du måste skynda dig ut, han-din-kompis får stryk därute, av raggarna.

Lillasysters kamrater kom med andan i halsen och det var som om jag nyktrade till på stört. Ramlade ut i en gevaldig fart, och hoppades att jag hann ut innan det var för sent. Raggarna. Stan var ju inte så stor, och de flesta av dem kände jag sedan tidigare, kom jag bara i tid, så var det lugnt.

-Jag slåss inte. Hör jag på håll. Jag springer mot ljudet. Mot folksamlingen.

-Kom igen din jävel, du skall ha stryk.

-Jag vill inte slåss. Jag har fattat ett beslut, jag tänker inte slåss med dig.

Jag kom fram precis som näven landade i vännens ansikte. Men inte knuten som den borde utan som en liten flicka, rev han efter honom, med öppen hand endast fingertopparna var krökta. Naglarna for obarmhjärtigt över ögonen och jag såg hur min vän vek sig och höll sig för ena ögat.

-Vadfan gör du så för, din jävla idiot?

Jag rusade fram bredvid min kamrat, och la armen över honom, lutade mig fram för att se hur det hade gått.

-Han skall ha stryk. Han stötte på min tjej.

-Så jävla ful som du är är det väl fan ingen tjej som vill va ihop med dig, jävla fiskflin. Fiskflinet såg verkligen ut som en mes, en blöjraggare. Eller en sån som DRÖMDE om att få hänga med blöjraggarna i varje fall. En man inte tar på allvar. En riktig mes altså. En sån man kan lukta sig till att han är en sån som ingen vill ha och som inte har några kompisar. Jamen, hallå. Döm mig inte. Han VAR en tönt; jag SÅG det. En "wanna-be-raggare" som skulle blivit överlycklig om han visste att någon av min systers kamrater hade förväxlat honom med raggarna på grund av okunskap och oförmåga att skilja en riktig från en fejk. Man blir inte raggare, liksom, bara för att man bär jeansväst och åker volvo och FÖRSÖKER se ut som en? I min värld kan man inte det. I min värld visade det bara att man ville mer än man kunde. Och att man inte ens dög till det. En riktig looser altså. En no-body. Finns det inte i blicken, så finns det inte. Och här fanns det absolut inte.


-Idiot, stick innan du gör dig mer löjligt, fräste jag.

Han puttade undan mig och försökte få fatt på min vän.

-FATTAR DU VAD JAG SA? DU SKULLE STICKA. GÖR DET INNAN JAG RÄKNAR TILL TRE, FATTAR DU.... Nu började jag bli arg. Jag höjde rösten. Om det behövdes, var jag rätt så bra på det, en gång i tiden. Tja, kanske nu med om det verkligen skulle behövas. Men det görs det oftast inte.


-Han skall ha stryk den jävla knarkaren.

-Och du skulle ha stryk för att du föddes din jävel, så jävla ful som du är borde det fan va olagligt å va. Stick sa jag, innan du får stryk av MIG!

Han verkade inte ta mig på allvar, utan greppade ut i luften igen, fick tag på jackkragen på min kamrat. Som upprepade:

-Låt mig vara, jag vill inte slåss. Kamraten försökte kränga sig undan. Det gick inte. Fiskflinet hade honom i ett järngrepp. Eller järngrepp och järngrepp. Inte mer än att jag fick loss honom när jag tog tag i hans arm med en styrka han inte hade väntat sig från en tjej. Jag vred till armen på honom och fick upp den under hans struphuvud och tryckte uppåt, samtidigt som jag fick tag i hans öra (jamen det bara råkade bli örat, jag skulle tagit tag i håret egentligen, men vingmuttrarna bara satt där och stod rätt ut när jag greppade i vad som helst), som jag drog till mig hårdare än jag behövde, och så mosade jag mitt nylle så nära hans finniga fejs att jag hade kunnat räkna hans näshår.

-Du skulle dra, FATTAR DU? Du som någon gång har haft så mycket aggressivitet och riv i rösten så ljuden kommer från magmunnsregionen och nästan gör ont, då vet du hur jag lät. Fiskflinet hade inte väntat sig det här. Hade kompisarna i ryggen, så backa kunde han inte, men gå närmare var nog inte rätt drag att ta sig till, det insåg han nog.

Visst, jag var tretti centimeter kortare. Men jag var mer än vad han var. Min ilska. Den ägde han inte, och inte min orädsla heller, eller min killer-instinkt. Allt jag behövde var lite smärta, sen skulle han få se. Jag nästan hoppades att han skulle slå riktigt hårt, så jag fick ett väldigt gott skäl att skända honom rejält.

-Du fick en chans att dra, sa jag. Du tog den inte, det var jävligt dumt. Han slet loss sin arm och tog ett kort steg fram, så han kom ännu närmare, han hade förstått. Han skulle få gå genom mig. Äntligen. Han fick sig en jävel rätt över näsan, och jag fick in den perfekt. Det räckte med en, och den var inte ens hård, den var bara en tiopoängare. Klockren. Jag antog att han kände det som att näsbenet trycktes upp i hjärnbalken på honom. Eller jag hoppades det åtminstone. Någon bredvid började dra iväg honom. Jag stod kvar. Han såg ut som om han tänkte börja veva, kanske hade han lite krut i staken trots allt den här fiskflinsmesen som väldigt gärna ville vara annat än morsans gosse? Det hade varit en njutning att få lov att smascha honom lite till, men jag tänkte inte slå utan skäl, så jag stod väntande kvar.

-Sluta nu, hör jag kompisen säga, det är ingen ide att mucka med henne. Du får bara stryk. Antingen av henne eller hennes ex. Hon är inte klok. Vi drar.

Polaren fick med sig Fiskflinet som stuffade undan med svansen mellan benen samtidigt som han höll över näsan. Hoppas det bloade åtminstone. Även om jag inte hade märkt honom för livet.


Kvar stod jag med han som inte ville slåss. Och han var rejält sönderklöst. Rätt över hela ansiktet. Vilket våp, slåss med naglarna. Jag fnös.


-Varför gjorde han så? Det enda jag ville, var att INTE slåss!

Jag vände mig om. Det var dags att åka hem. Det fick bli en taxi.

ANNONS

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se