Direktlänk till inlägg 29 juni 2009
Jag gick mina första skolår i danmark. Där fick vi redan från början lära oss skrivstil och det var noga hur bokstäverna såg ut. Som vänsterhänt hade jag problemet att jag körde baksidan av handryggen i min skrift och jag såg alltid bedrövlig ut på händerna.
Vi fick tidigt använda stålgås och bläck regelbundet; doppa pennstiftet, droppa av, sätta första pricken på läskpapper och sedan skriva. Efter en sida var färdig så skulle läskpapper läggas över en liten stund, försiktigt försiktigt så man inte råkade tvära ut skriften innan det var torrt och färdiguppsuget. Skrivstil var ett eget ämne på schemat och det betygsattes, både med stjärnor i kanten och ett slutbetyg när skolåret var slut.
I de första klasserna var det inte såå noga med spill men allt eftersom vi kom upp i högre klass så var det allt mer noga och sista året jag gick i skola i danmark, så var det "tungan rätt i mun" som gällde. Vi hade skrivit med bläck i tre år och vi förväntades kunna detta nu. Jag misslyckades ofta med sista momentet och använde principen att skriva låååångsamt så att det mesta hann att torka i början innan jag skulle lägga papper över. Redan då var jag en strulmajja när det gällde ordning och reda och att inte smutsa ner mig i onödan.
Att komma till sverige var en kulturkrock. Inte nog med att det fanns rinnande varmvatten, elspis och badrum med BADKAR i hemmen, så fick man dessutom skolmat, fick inte ställa sig i skamvrån, kunde svara emot lärare om man ville och sen var det förstås det här med skrivstil... DET var en pärs. FAST att det inte var så noga som jag var van vid.
Jag hade precis lärt mig att skriva fenomenalt snygga R och S, såväl i stora bokstäver som i små; och just R-en var väl de som var det joxigaste. F gjorde jag också vansinnigt vackra sådana. Tyckte jag. Och min danska skrivstilslärare. Jag hade fått en väl balanserad skrift i förhållande till upp, ner och mitt och lagom stora rundor i o:n och a:n och det fanns gott hopp om min skrivstilsutveckling.
Sen kom jag hit. Och redan första lektionen såg min svenska fröken sorgligt och förfärat på mig efter att ha granskat min skrivstil:
"-Men flicka lilla. Är du hämtad direkt från artonhundratalet? Sådandär skrivstil skriver min mormor. "
Där hade jag kämpat i tre år för att få till en riktigt riktigt vacker handstil. Och så refuserades den helt. Jag fick lära om från början. Både när det gällde vanlig stil och skrivstil skulle det visa sig, eftersom det fanns skillnader i bokstäver. Senare när jag blev äldre valde jag att återgå till en del av de första bokstäverna jag lärde mig, eftersom jag själv tycker att de är vackrare och får ett bättre flyt i skrift. Men det skulle ta mig några år att återhämta min kontroll över stilen och att överhuvudtaget själv tycka att jag skrev hyfsat igen, men aldrig mer skulle jag få beröm för min vackra och välformade skrivstil. Sådant var nämligen inte alls noga här.
Detta är förstås minnen som sitter fast och det är också ett skäl till att jag inte tvekade när jag ramlade över ett gammalt lager med stålspetsar till stålpennor. Jag har inte tidigare provat att skriva kalligrafiskt med breda spetsar men skam den som ger sig. Jag tänker lära mig detta!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 |
|||
15 | 16 |
17 |
18 | 19 |
20 |
21 | |||
22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 |
28 | |||
29 | 30 | ||||||||
|