Vi följde nattnyheterna ganska länge inatt. Det fanns länge en osäkerhet, vissa nyhetsbyråer gick tidigt ut med dödsbudet, andra tvekade länge och avvaktade pressmeddelande, än fanns det hopp kvar. Man visade bilder utanför sjukhuset och talade om folkmängden som man zoomade in och visade bilder på. Kanske var det bara jag, men jag var mest förvånad över att inte fler än de på flygbilderna verkade samlas? Inte såg det ut som någon större trängsel?? Men, nåja. Något som var väldigt tydligt tidigt var vinklingen av nyheten, Michael Jackson i livshotande tillstånd, alternativt redan avliden och glorifieringen tog sin början redan där.

Hallå? De senaste 20 åren och fram till för ca 8 timmar sedan; var fanns alla artiklar om hur älskad han var, eller hans fantastiska storhet? Artiklar som inte förlöjligade hans livsval och livssätt? Hans operationer? Hans tragik? Hans neverland? Hans utförsäljning och ständiga tafatta försök till "comeback"? När han levde var löpsedlarna inte redo att erkänna hans storhet eller den fantastiska artiskt han trots allt var, utan man vältrade sig i alla sidohistorier, som förmodligen sålde mer lösnummer? Vi har ju sett otaliga bilder på misslyckade operationer, hans försök att dölja sitt utseende, Michael i syrekammare och jag vet inte vad. Men nu, är det en annan bild som förevisas och även här i vår avkrok av världen har jag redan nu på Facebook kunnat följa vänner och bekanta uttala sin sorg.

Sorry. Jag känner ingen annan sorg än den jag kände för en vecka sedan när han kom på tal. Möjligtvis en lättnad. Nu slipper han vara till allmänt åtlöje och tvärtemot alla andra så är jag bara glad att han slipper ännu ett misslyckat comeback-försök. För hade han levt så tror jag inte på att världen hade varit redo att förlåta honom.

Något som skrämmer mig nu är den efterkonstruerade glorifieringen av Michael Jackson. Det här ringer i mitt bakhuvud igen och igen, och andra återgivning av uttalanden i liknande stil:

"After that, Michael Jackson masturbated me many times both with his hand and with his mouth… Michael Jackson told me that I should not tell anyone what happened. He said this was a secret."

Det som springer omkring i min skalle är en förhoppning att barnen som sägs ha utsatts sexuellt av honom skall få frid. Men samtidigt, så anar jag nästan att det blir ännu svårare för dem NU att leva med sina upplevelser och att förlika sig med dem, för efter inatt så är det inte säkert att de någonsin får tillfälle att få uttala dem igen utan att själva bli utsatt för lynchning och utstötning. För inte kan man ostraffat tala negativt om en avliden storhet?

Michael erkände aldrig. De fick aldrig annan upprättelse än den han kunde köpa sig ur. Vi sitter här bakom våra nyhetstidningar och vet inte om det här var sant eller ej och barnens version har aldrig blivit en vedertagen allmän sanning. Man har tystat ett barn. Igen. Och för evigt. Jag känner dock en viss lättnad i att veta att han aldrig mer kommer att utsätta ett barn igen och jag hoppas att han får frid i sin himmel. Därutöver tänker jag fortsätta att njuta av hans musik. Men inte mer än tidigare, då jag aldrig har varit ett fan. Tänker inte bli ett nu heller!

Michael, Rest in Peace!