Nu är vädret perfekt; kring 30 grader varmt, me like, det blir inte bättre än såhär!

Har väl iofs varit lite dålig på att ta tillvara på de varma goa timmarna de senaste dagarna, men det beror mest på min agenda. Kvällarna har vi i varje fall åkt en sväng till stranden så att ungarna fått doppa sig en stund. Idag blev det så sent, (kring 22,00-snåret), trots den sena timman så lyste solen fortfarande även om den inte värmde lika mycket som tidigare på dagen så var det härligt ljust och skönt ute. Vi hade stranden för oss själva, fanns inte en kotte i sikte. Wonderful! 

Något jag rycktes med av igår, och som gladde mig otroligt mycket var nyheten om att man har börjat granska isoleringstillfällen av barn på §12-hem. Det glädjer mig mer än jag har ord för att uttrycka, ärligt talat. Det är inte en dag för tidigt. 

Nu skall jag kanske tillägga att javisst... det finns tillfällen när det inte känns som att det finns annat val eller bättre alternativ JUST I STUNDEN.  Men det är långt ifrån alla isoleringstillfällen som står för detta, och det är alla de andra tillfällen man måste lära sig att identifiera och minimera risken att det sker. Fast egentligen... Ännu idag, så vidhåller jag min gamla tes som fick de flesta av mina gamla kollegor att ruska på huvudet och tycka att jag var tokig; att isoleringsrummen används på ett helt förkastligt sätt, då de kunde varit en stor tillgång: och att de snarare kunde varit ett instrument i behandligen på behandlingshem och att de defakto rymmer en stor möjlighet som helt missas för att den inte kan ses eller användas på det viset. 

Har själv varit i situationen att behöva säga nej till en flicka som frågat om hon kunde få komma in i isoleringen tillsammans med personal INNAN hon gick igång, för att hon själv kände att hon var på väg att gå upp i varv. Vi var tvunga att säga nej. Regelverket tillät inte detta. Ändå ringde jag institutionschefen och ställde frågan för jag kände verkligen att det hade varit att ta henne på fullständigt allvar när hon faktiskt kom och visade så mycken självinsikt att hon visste precis vad hon själv behövde! Tyvärr fanns det inte ens då ett utrymme för beslut ens med verksamhetschefens goda minne. Två timmar senare befann hon sig där ändå. Och det var inte så lungt som det hade kunnat vara om det fått ske på hennes villkor. Jag lärde mig mycket av den här flickan måste jag säga. Inte bara det här...Jag glömmer henne aldrig.  Gumman. Jag hoppas att du lever. Och har det bra!

Det är stor synd och skam att man fortsätter att endast använda dessa rum som straff eller en åtgärd pg aggressivt utåtriktat utbrott.

Tänk dig själv att vara i ett tillstånd där man inte kan kontrollera sig själv och själv känner att ångesten käkar upp en inifrån och ut och frustation, ångest och aggression samt vanmakt ligger och pyr i varje cell. Då tror jag ärligt talat att en madrasserad miljö, ljudisolerad och helt utan intryck är precis vad som behövs. Där man kan få banka, gråta och skrika och bli av med skiten som bara ligger där inne och gör ont och värker och får komma till uttryck istället för att bo kvar i kroppen. Den nivån inbillar jag mig att man kan nå genom att arbeta genom relation, istället som idag; proffessionellt.

Jag tror att den dagen kommer, även om den inte är här än. Den dagen man skrotar miljöterapeutiska metoder, den dagen finns det ett individuellt utrymme och den dagen blir det ochså möjligt till habilitering till en "good-enough-level". Den dagen någon kräver att barn och unga skall få rätten att få uppleva sanna relationer, och en vardag som den är i en miljö som inte betraktar den som "objekt" utan som förstår att man skall vara en stand-in för en normal uppväxt och att det bara kan uppnås genom att man skapar så mycket normalitet man kan i en tillvaro som är allt annat än NORMAL. Den dagen tror jag också att man når igenom mycket av intagen/plit-mentaliteten. Och jag hoppas innerligt att den dagen är här snart! Barn måste få vara barn och bemötas som BARN, även om de bor på institution!