Alla inlägg den 6 maj 2009

Av Gitte - 6 maj 2009 19:52

Förra våren köpte jag ett retro hustält. Var överlycklig när jag hittade det och jo, vi hade uppe det en hel vecka eller två. Idag var jag nere och vände på säckarna, som är stora och tunga och undrar om vi kommer att orka använda det överhuvudtaget. Vi är inga tält- eller campingmänniskor egentligen. Och att tälta en kort period med det här är kanske lite överkurs. Det tar lätt en timma eller två att resa det och packa ihop det ungefär samma tidsintervall. Hm, sommaren är inte planerad förstås, men om saker och ting går rätt väg det närmaste kommer jag ändå inte att ha mer än några timmars sammanhängande ledighet lite då och då och absolut inga hela dagar eller längre perioder. Familjen kommer inte att tälta utan mig, så mycket vet jag. Förvaringsplats saknar vi i den trånga bostaden. Det är i fenomenalt bra skick, var knappt använt alls när jag kom över det, utan är provrest och sedan har det legat nerpackat sedan slutet på sjuttiotalet, tills vi reste det igen. Jag funderar allvarligt och skarpt på om jag skall föreslå för familjen att vi gör oss av med det igen. Desvärre tror jag inte att någon kommer att opponera sig, tvärtom, utan det är nog snarast jag som är tveksam till det i så fall. Men kanske kan det göra bättre nytta hos någon annan?

Visst vill jag ut på vägarna utan mål, men då är det knappast ett hustält man skall ha med sig i bagaget... det gör nog större nytta hos någon som är mindre rastlös än mig?

Stort som attans är det, lite dålig bild och det enda som syns är i praktiken förtältet. Sedan kommer det ett indre område och bakom det kommer det två sovgemak (tror det var avsett för 2 x 3 platser i dessa bakre gemak) med plats för hängande garderob emellan innertälten. Tror att måttet var ... om det var 6 x 4 meter? Rymmer lätt en storfamilj utan problem.


En sak till. Jag tänker lära mig att skriva korta inlägg i min blogg. Snälla ni, om jag glömmer bort mig, kan ni inte trampa mig lite på fingrarna då och påminna mig om mitt offentliga löfte här??

ANNONS
Av Gitte - 6 maj 2009 08:16

Igårkväll mellan 22,00 och 22,45 fick jag fem (!!) mail med nästan identiska frågor ang tapeter via blocket. Av en färg och mönstervariant som inte efterfrågas sådär jätteofta i vanliga fall.

Självklart kanonroligt, inte minst för att det är varianter som jag själv gillar mycket som jag fick tillfälle att visa upp, men framförallt blir jag nyfiken. Vad är det för rolig nätdiskussion jag missar om retrotapeter?? Sånt kan få igång min nyfikenhet så oerhört. Måste medge att jag har ett personlighetsdrag som jag ärvt av min mor och som jag har skämts så ögona blör för.

Min mamma är nämligen expert på att ställa frågor om allt till alla, helt utan urskiljning, inget är för privat eller för intimt att fråga om och det är många gånger jag har stått bredvid henne och krullat tår; efteråt har jag sagt till henne något i stil med att:

-Snälla mamma, sånt där frågar man inte om.... hon är helt oförstående, för i hennes värld kan man fråga om allt. Finns inga gränser och när de finns så säger man bara ifrån att man inte vill prata om det, ungefär. Och hon har verkligen inga baktankar med sitt utfrågande eller sina korsförhör av tredje graden utan hon funkar bara så som person. Har aldrig upplevt att hon samlat information av något skäl, använt det i eget syfte eller något som helst annat utan hon är ungefär som ett litet barn i det här fallet, helt oförstörd och helt öppen och mottaglig.


I vuxen ålder så insåg jag till min stora förfäran att jag fungerar så själv. Speciellt när någon av något skäl ligger risigt till eller det är kopplat till en problemställning: i efterhand kan jag komma på att min hjärna slog av och jag följde min impuls, någon har sagt ett ord som har triggat igång mig rejält och där stannar allt vad integritetskänsla för mig och jag har ställt en fråga som är av mycket stor privat karaktär. Jag har dock en drivkraft som min mor inte har och en kapacitet som hon saknar. Jag älskar nämligen att läsa regelverk och statliga SOU-rapporter och liknande. Socialförsäkringshandboken fungerar som porr på hög nivå för mig. Det är inte så att jag omedelbart lär mig allt utantill, men när jag behöver veta hur en lag eller en förordning ser ut, ett sou-resultat eller liknande så vet jag ungefär var jag skall börja leta efter svar. Gräsligt va?


Och ibland blir jag riktigt ilsken och arg och då använder jag min penna till att både bråka och slåss. Det tog två år av överklaganden och säkert ett par hundra sidor kommunikation med olika instanser, rekvirering av gamla läkarjournaler från 1975 från olika arkiv för att få igenom min gamla mors yrkesskada från 1977. Olika problem dök upp på vägen, bland annat en privatpraktiserande företagsläkare vars arkiv förstörts och hans journaler var egentligen essentiella, men det fick gå ändå. Det var ett jädrans jox att hitta rätt lagskrifter och tolkninga av dessa, för hennes skada skulle bedömas enligt regelverket vid tidpunkten för skadan. Det fanns dock en personlig nackdel med att få rätt den gången för sedan dess vågar min mamma knappt skicka ett papper med en underskrift utan att fråga mig och ärligt talat, det var en sak att hitta adrenalin för den processen; ett helt annat att behöva åka dit och kolla att hon skrivit rätt uppgift till de olika länderna stup i kvarten, för olika pensionssystem skall ha olika uppgifter i ett. Men det är en petitess i sammanhanget. Jag lärde mig att om man skall vara sjuk i det här landet, få rätt mot försäkringskassan så skall man baske mig vara både frisk, påläst och vara duktig på att argumentera, annars kommer man inte en milimeter. Min mor som inte ens kan svenska hade aldrig ensam klarat av den här processen trots att hon faktiskt var rättmätigt behörig till livränta för sin yrkesskada. Är det inte fullständigt gräsligt och oacceptabelt så säg? Här har vi ett helt jäkla sjukförsäkringssystem som skall skydda den enskilda individen samtidigt som en myndighet sitter och bekämpar möjligheten för individen att få sin lagstadgade rätt?? Jag blir rabiat. Fullständigt! Och tänk så jädrans massa människor och individer som sitter i exakt samma situation? Myndighetsutövergrepp borde i sak vara straffbart! *grr*.


Just nu följer jag en med stor "spänning" (läs: aggressivitet) ett annat fall av pappersexcersis och otroligt kränkande myndighetsagerande och även här blir jag så jädrans arg så jag går i atomer.

En väninna till mig har fått sin sjukpenningsnivå som sedan hennes sjukbidragsersättning grundar sig på, sänkt för att hon har hundar och barn, varav barnen har speciella behov. Har man barn med speciella problem och dessutom hundar så kan man inte vara fullt sjukskriven eftersom man utför en uppgift som innebär att man hade kunnat arbeta en viss grad om man inte haft dessa barn och hundar i familjen. Att man tidigare har arbetat heltid eller studerat mer än heltid i kombination med att man har både barn med speciella behov, och ändå kunnat ägna sig åt sitt intresse i mycket större omfattning tidigare, är helt ointressant för bedömningen av sjukersättning och sjukpenningsgrad. Hade hon inte haft hundar och barn så hade hon kunnat vara heltidssjukskriven, men eftersom hon har hundar och barn så bedöms hon att vara sjuk på halvtid. Så du som helt plötsligt tänker vara sjuk, se till att du inte har hundar och barn och att du inte är enastående förälder för det kommer att kosta dig dyrt.


Försäkringskassan lägger nämligen tid på att exempelvis ringa länsvetrinärer och liknande för att kontrollera hur många minuter om dagen du ägnar dig åt hundskötsel och sedan får du besvara detta med exakt tidsåtgång som efterkontrolleras med svenska kennelklubben och sedan efter det får du svara igen tills någon äntligen svarar att "jo, det går att ha det antalet hundar och minimera tiden till den graden, och ändå ge dem deras vardagsbehov utan att de far illa". Sedan kan fk godta det svaret men ändå inte höja nivån på beviljad sjukdomsprocent. Hur nu det går ihop?


Det gör det förstås inte och nu sitter vi och inväntar svaromål och beslut från nästa instans. Går det inte vägen där så får det baske mig bli nästa instans och nästa instans och nästa instans så länge det går, för såhär får det bara inte gå till. Ett annat krux i hennes fall, är att i vanliga fall, om hon varit frisk och varit arbetsför, så hade den här processen varit en baggis för henne, för hon har full koll på läget och är en fena på att skriva och argumentera. Men eftersom hon faktiskt är sjuk (!!, vilket ju är huvudproblemet i det här fallet), så har hon inte kraften till att driva frågan eller att sätta igång och skriva olika besvär och överklaganden. Så återigen, skall du klara av att vara sjuk i det här landet, så måste du vara frisk. Det är så sanslöst så jag tror att jag baxnar fullständigt.


Det skall f*n vara människa ibland.


Nämen jisses, jag började det här inlägget med frågor på tapeter via mail och landade i något helt annat och sitter nu och är så frustrerad så jag tror jag går av på mitten. Jag i ett nötskal, någon som undrar varför jag aldrig får ihop mig för att sortera tråkiga plastburkar?


Men nu är det dags att väcka sonen med handen i paket för vi skall på röntgen och bedöming av hur det står till och får nu förmodligen en bedömning på om operation behövs eller ej. En hel vecka senare. Har det alltid varit så vid skelettfrakturer att man väntar en vecka för att se om det behöver opereras, eller är det ett nytt giv av spariver inom landstinget?


Jag är förrästen antingen djupt oroad eller djupt imponerad av sonen med handpaketet. Är det normalt om en 12-åring som bryter ett par ben i sin hand och får ett stort gipspaket inte beklagar sig? Jag har inte hört ett ljud, har inte behövt göra ett skvatt för honom under veckan mer än att plasta om hans arm när han skall duscha, allt annat har han klarat själv, fråga mig inte hur. Hur knäpper man på sig sina byxor med en hand, sätter på sig hängslen (en nödvändigt personlighetsoutfit förstås, inte behöver han några hängslen om det inte varit ett "måste"), tar på sig kalsonger, brer mackor, skriver med fel hand etc, etc, etc, utan att beklaga sig, eller be om hjälp? Står ut i värmen när det kliar? (Tack och lov att sommarvärmen lade sig!). Jag börjar misstänka att han är lik sin mor i vissa avseenden, envis som en lus (inte bara nyfiken som en sådan altså) och jag lovar, att det är ingen god egenskap att tro att man på ensam hand kan skjuta en björn. (Om inte annat så blir livet jäkligt ensamt för man behöver väldigt sällan någon annan). Inte minst är det även så att när man (läs: jag) väl ber om hjälp, så har det redan gått så långt att det redan gått långt över styr och helt åt fanders. Måste nog reflektera lite över det där...


ANNONS

Presentation

Translate

Mina tapeter

Facebook

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Följ bloggen

Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Blogkeen
Följ Gittes knappar, tapeter och ting med Bloglovin'

barnebys

Barnebys Blogglista

Vintageguiden

SecondhandGuide.se

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i Långåsbloggkartan.se!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se