Året var 1985. Platsen var köpenhamn, tidpunkten var både kylig och arla. Där stod jag och huttrade och undrade varttusan Minna hade tagit vägen, och hur f*sen vi -eller jag- hade hamnat i köpenhamn av alla ställen, altså, det var ju till Neanders Club i helsingör vi hade styrt kosan kvällen innan.

Som vanligt vid den här tidpunkten och årstiden av mitt liv så stod jag där ganska barfota. För att inte säga bokstavligt talat barfota (skor? Varfördå? Det är ju sommar?) och iförd tights, indisk kjol, bylsig shirt, och massor av halsband, armband och ringar, de flesta med turkosa stenar på. Armbanden var knutna i olika färger och modefjonger, hobbyn framför alla just då att knyga ögon, kors, och tvärs i knutar i glada färger. Jag var nog en syn för gudarna om jag skall våga mig på en självkritisk resumé av den här klädperioden.

Nåja, Minna var borta liksom min axelväska innehållande plånbok och där stod jag, pank och fågelfri och undrade vart jag skulle göra av mig själv. Min biljett fanns i väskan förstås. Mobiltelefoner fanns inte då, eller fanns och fanns, det gjorde de säkert, men vi hade inte sett dem på vykort ens vid den här perioden.

Jag visste förstås, att jag kunde inte nå Minna, och enda sättet för Minna att kontakta mig; för jag antog att hon när hon vaknade till liv; lika lite som jag visste var hon fanns, visste var jag fanns, och köpenhamn -eller var hon nu var-, är inte världens enklaste plats om man vill hitta en borttappad (frågan var ju dessutom var och när; men hon kanske visste bättre än jag...) person i vimlet. Om hon nu ens fanns i köpenhamn? Men hon hade mormors telefonnummer och mormor fanns NÄSTAN inom räckhåll (några mils avstånd) om jag bara kunde hitta lite pengar, att a; antingen ringa för, eller b; ta s-toget för. Hur löser man då det i en främmande stad innan ens duvorna hade vaknat?

Det kom en äldre -halvsliten för att inte säga helsliten- man emot mig där jag satt på en bänk; jag blev först lite osäker på om han tog misste på person eller om han tog misste på MIG som person; men han log och såg allmänt vänlig ut, så jag valde att inte vara avvisande i förväg.

-Hej Skat, du er velnok tidligt på den, va?

-ja, jo, det må jeg ju nok indrømme.

Han satte sig bredvid mig och vi kom att prata om allt och inget och till sist så frågade han mig vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Jag förklarade min belägenhet, att visst, jag har mormor utanför köpenhamn, min väninna ringer nog dit så småningom när hon vaknar (tror klockan var fem på morgonen eller något sådant så jag hade nog ett par timmar på mig innan hon oroade mormor -som inte visste att vi var i danmark- både blå och grön) så jag måste ta mig dit på något sätt.

-Jamen hve´ du hva´, lille skat? Her har du en halvtredser så du kommer godt hjem til mormor og får fat i din veninde.

-Jamen, hvordan finder jeg så dig og kan betale tilbage.

-Det skal du ikke tænke så meget over, det er næmlig sømandspenge.

-Nåh, på den måde. Sømandspenge, hvad er det da for noget?

-Dem fik jeg selv en gang da jeg havede brug for dem meget godt, af en fremmede jeg mødte i London. Han havede selv fået dem i Australien en gang. Du skal altså ikke betale pengene tilbage til mig, men den dag du møder en fremmede person i brug for et lille ekonomiskt bistand, så gir du pengene hvidere, så de fortsætter sin vej over jorden.

Jag tackade. Pengarna räckte till s-tågsbiljetten mer än väl, kom fram till mormor vid åttasnåret, fick väckt och överraskat henne -förstås- och en härlig frukost dukades fram. (Nejdå, mormor, jag har inte varit ute på dåligheter, vi kom ifrån varandra på hovedbanegården..). Väninnan ringde inte så långt senare; snart kunde vi mötas och tja. Vi åkte väl inte hem riktigt där och då, men inom sinom tid gjorde vi ju så och allt gick väl. (Kul hade vi dessutom).

Sjömanspengarna har jag betalat tillbaka många gånger, så ofta jag får tillfälle faktiskt; och jag hoppas innerligt att de fortfarande finns i omlopp någonstans och har en framfart. Det här mötet med mannen den tidiga halvkyliga morgonen i köpenhamn glömmer jag inte i första taget, den oväntade hjälp av en främling som helt plötsligt vände ett oöverstigligt akut problem till en bagatell och färden som bara kunde fortsätta i rätt riktning kanske var en större hjälp än jag just då kunde förstå, jag tycker ju i efterhand  inte att allt för unga flickor skall stå barfota i stora städer utan vidare på morgonkvisten utan att ha pengar på fickan eller någonstans att lätt kunna ta vägen (där hör du skälet, min dotter, varför du får stanna hemma! =). ). Men på den tiden fanns det nog inte så många faror som det gör idag, så på sätt och vis var vi kanske lite friare? Men, nåja.

Sedan dess så älskar jag allt vad sjömanspengar och pay-it-forward-grejjer heter!