Nåddes av nyhetern i efterhand idag, glad att jag inte såg den igår för jag tror att jag hade slagit ifrån mig med tanke på datumet. Men det är faktiskt sant, den första april 2009 togs särlagstiftningen ur bruk och äktenskapet blev könsneutralt. Det är inte en dag för tidigt, det borde gjorts för länge sedan, men jag tänker inte gräma mig över detta nu, utan bara njuta i mitt inre över att det trots allt har en stor betydelse när det gäller mänskliga grundläggande vardagsrättigheter. Äntligen fick ALLA par -oavsett kön- möjligheten att själv råda över hur deras äktenskap skall inledas! Och sorry, jag känner ett visst mått av skadeglädje där jag sitter över att moralpredikanter i det här fallet till sist drog det kortaste strået, åtminstone lagstiftningsmässigt.

Det här är ytterligare en viktig grundpelare i det paradigm vi går tillmötes; det nya normativa tankemönstret som präglar vår vardag och våra livsinställningar till andra människor och sakta. Sakta. Sakta kommer detta att förändras allt eftersom vi vänjer oss och lever mitt bland homopar och regnbågsbarn och regnbågsfamiljer och könstillhörigheten kommer så sakteliga att förlora sin sociala betydelse och rollförväntning. Jag välkomnar den framtid. Jag välkomnar det livsmönstret och jag välkomnar det tänkandet och den övertygelsen att vi alla är lika värda oavsett vilket kön vi tillhör och att vi alla har samma möjligheter att göra fria val. Jag tror att det kommer att bli allt mer uppenbart att begreppet kärnfamilj defakto bygger på grundläggande värderingar och rollförväntningar som kvinnan underställd mannen. (Det kommer dock inte att bli en smärtfri övergång, det tror jag inte!)

Men faktum är, att jag som kvinna med en feministisk grundsyn på tillvaron är helt övertygad om att e könsneutral äktenskapslagstiftning är en viktig bit på vägen även när det gäller kvinnans framtida sociala ställning sett ur flera samhälleliga strukturer. Ju mer vi närmar oss en könsneutral värdegrund, ju lättare blir det att bara vara... människa??

Ni får väldigt gärna berätta om era favoritbloggar eller favoritinlägg. Finns det någon som vill tipsa mig? Allt från skarpsinniga tankegångar, härliga bilder, livsglädje, specialintressen, etc, etc, etc är av intresse och läses med stor lust!

Hemma i halvlek. Det var riktigt roligt att jobba en stund idag och helt förtränga att jag måste komma iordning i skåp och lådor, ärligt talat. Hade dock glömt min mobil och inte bär jag klocka. Trodde nog att jag kunde bedöma tid på lite sådär??

När jag började känna att nu är klockan nog "lagom", så låste jag och satte mig i bilen. Vred om startnyckeln och displayen till den digitala klockan syntes. Hjälp! Jag hade missat att hämta dem vid bussen... fick styra karetan mot hemmet och hittade de tu trötta tonåringarna som hade fått gå från varsin busshållsplats (de går i skola i olika kommuner) och nog hade de fått tillryggalägga några kilometer bakom sig. Tröstar mig med att det var gott väder i varje fall och att en promenad inte skadar på något sätt. Men de var inte glada. *hukar mig*.

Dottern gör chokladbollar nu, så de har nog lyckats smälta mitt misstag, eller så får jag väl gottgöra dem på något sätt i sinom tid.

Jag fick frågan om jag inte har några diskreta retrotapeter? Jodå, visst har jag det. Har bara inte tagit bild på dem eller gått igenom dem egentligen. Inser att jag är enformig, jag har helt och hållet gått igång på det jag själv gillar, nämligen skrikande färger och mönster. Det skall bli lite spännande, det finns varianter jag inte ens har öppnat och sett hur de ser ut. Eftermiddagens event.

Jag noterade inget aprilskämt igår (eller jo, ett, Daniel Holméns förstås, på facebook). Men idag hittade jag ett. Nog måste det vara ett skämt??

"Arbetslös bloggare kan mista A-kassan

En tidigare Volvoanställd i småländska Braås kan förlora sin a-kassa. Orsaken är att han bloggar på Smålandspostens hemsida.

Tidningen har erbjudit honom att blogga på nätsidan men han har inget kontrakt och får heller ingen ersättning.

Vid ett samtal med IF Metalls a-kassa fick bloggaren beskedet att han var tvungen att sluta. Annars skulle han inte längre få full arbetslöshetsersättning. -Man kan ju undra om jag kan fortsätta att vara tränare för grabbens pojklag i Öster eller om de drar av a-kassa då också, säger bloggaren till Smålandsposten. Anders Wickander på A-kassornas samorganisation tycker att beskedet till bloggaren låter underligt.
-Dagens bloggande kan ofta jämställas med att skriva dagbok och mig veterligen har ingen någonsin fått avdrag på a-kassan för att man skrivit dagbok, säger han till tidningen. Till Tv4Nyheterna Sydost säger bloggaren att han tänker fortsätta blogga. "

Saxxat från nyhetskanalens sida.

Snälla, säg att det är en anka, eller ett försenat aprilskämt?

Fick en länk på mailen av Tant Grön nu på morgonen, då vi hade kommit att börja prata om värdet av ärlighet i olika sammanhang. Inlägget hon refererade till var skapat av Med en kniv! som var lite äldre (förstås nytt för mig som är ny som bloggare) men ämnet fick mig att gå igång här lite på morgonkvisten och hjärnan går lite på högvarv. Det här med sanningssägeri är en av mina akilleshälar här på internet. Jag kan verkligen inte bedöma när någon vill ha medhåll, ömkande svar eller ett kritiskt konstruktivt svar som kanske i alla lägen inte är så roligt just då. Och det handlar förstås om hur jag fungerar. Har jag ett problem som är så stort att jag tar upp det på internet så är det för att jag vill ha reflektioner. Jag har väldigt väldigt svårt för att bli ömkad. Trampa mig hellre på tårna än stryk mig på kinden, typ. (Eller helst bägge delar, tack!).

Egentligen tror jag att det här med sanningsägeri handlar om olika saker, för det är en social oförmåga att vara så ärlig att det sårar. Det finns inget positivt med den egenskapen enligt min uppfattning; för jag tror att sårande ärlighet egentligen handlar mycket om hur det framförs och vad det står för (jag tror att många människor relaterartill andra i ett maktperspektiv), snarare än innehållet i det uttalade? Eller hur det uppfattas? Eller vad det var man fiskade efter? Jag tror inte att man helt skall bortse ifrån att "tycka-synd-om-mig-själv" bottnar i en sekundärvinning heller, trots allt. När "alla" håller med kan det till och med bli en primärvinst och uppmärksamhet med positiv förstärkning, utav det i sista ändan. Inte heller skall vi helt bortse ifrån maktfördelning och förtryckarmentaliteter heller, det kan vara en njutning för vissa att såra andra. (Vi människor är visst några komplicerade éna).

Jag tror även att notorisk sanningsägeri står för en sorts oförmåga som att ex ha rörigt omkring sig; nämligen funktionshinder, svårigheter att koda omvärlden och oförmåga att hantera/läsa in/bemöta sociala koder. Jag tror att väldigt många personer med perceptionsproblem, empatistörning, narcissistisk personlighetsstörning etc, etc, etc utmärker sig genom att vara just sårande "sanningsägare"? Exempelvis. Men det kan också vara så enkelt att man helt enkelt ger uttryck för det man själv vill bemötas med. När jag frågar vill jag inte ha en halvmesyr till svar, tvärtom upplever jag det som antingen a; en kränkning eller b; som om vi är ytligt bekanta. Av bekanta förväntar jag mig nämligen en glättig samtalsform. (Jag skiljer som ni märker på vänner och bekanta).

Men visst, skall jag gå till mig själv, jovisst har jag en svårighet att läsa av sociala koder, och jag vet inte ens om jag vill förstå dem i alla lägen, ärligt talat. Det verkar så himla energikrävande att bry sig om hur andra ser ut, hur andra städar, lyckas/misslyckas, och så vidare. Varför kan vi inte bara sitta här med varsin kopp thé under filten och diskutera relativa fenomen och världsordningen och komma fram till om vi kan komplettera eller utveckla varandras världsbilder, skratta lite åt trasiga barndomsminnen och relatera till hur det känns att umgås?

Så snälla, snälla, snälla (bra låt!) fråga mig inte om din tröja är snygg.

1. Jag har förmodligen inte ens sett din tröja. Bara konstaterat att du inte är naken.

2. När du frågar så måste jag bilda mig en uppfattning på noll komma fem miljondels sekunder. Om inte jag tror att den hade fått mig att känna mig som mig själv, så har jag nämligen inte någon uppfattning om tröjan i sig.

3. När jag har bildat mig en uppfattning, så måste jag veta om du verkligen vill veta vad jag tycker, eller vad skälet var att du frågade mig.

4. När jag har bedömt varför du frågade, (bristande självkänsla, ytlighet, förväntad intryck på andra, behov av självbekräftelse, svårighet att hitta samtalsämne, uppriktig nyfikenhet, etc) så måste jag bestämma mig för om jag a; skall svara med en motfråga ex "hur tycker du själv att den klär dig?" (det viktigaste är trots allt den egna upplevelsen, eller hur?) eller så måste jag avgöra om b; frågeställare verkligen verkligen vill ha ett ärligt svar? Men i så fall måste jag förbereda dig på en sak.

OM JAG GILLAR DEN, SÅ ÄR SANNOLIKHETEN STOR ATT INGEN ANNAN GÖR DET!

Så snälla. Fråga mig inte om din tröja är snygg!